Igår hände en lite knäpp grej...

Jag, Viggo & våra små kusiner Edit & Bruno skulle gå ner till fårhagen för att plocka äpplen till äppelpajen som vi skulle äta till efterrätt.

Vi gick ner till hagen med en plastpåse till äpplena och ett leende på läpparna. Vi klättrade in i hagen och jag började klättra upp i ett av träden för att nå äpplena. Då ser vi två GIGANORMA får som mer liknade små kor lite längre bort i hagen. Men eftersom får är så snälla djur stannade vi kvar i hagen. Då började fåren gå fram mot oss, det vita följt av det svarta, de trodde väl att vi kom med mat, tänkte vi.

Det stora vita fåret gick lungt fram mot Viggo och precis när han sträckte fram handen för att hälsa blev han hårt stongad på benen.

Jag sa bara "Spring. Viggo, SPRING!" så Edit lyfte upp lilla Bruno och de sprang alla tre ut ur hagen.

Meeen.. där satt ju jag. Kvar uppe i trädet vaktad av två, eller åtminstone ett agressivt får. Jag han precis hoppa ner och ta plastpåsen som låg på marken och sen snabbt som tussan hoppa upp i trädet igen där de inte kunde nå mig.

Jag fyllde påsen och sedan tog jag ett äpple till mig, ett äpple till fåret, ett till mig, ett till fåret...

Fåret bara stod där och vaktade, stirrade på mig med sina svarta ögon och sitt fula rynkiga, rosaaktiga ansikte med bortskavd päls.

Efter ett tag började hen tröttna lite och leta mat på marken istället.  Då såg jag min chans. Jag tog påsen, hoppade ner från trädet och bara kutade, fort som attans ut ur hagen.

Sedan gav vi fåren några äpplen från utsidan av hagen och gick hem igen. 

Så akta er för stora mördarföår nästa gång ni plockar äpplen, och kom ihåg: Får kan inte klättra.

Shit! En hel vecka har gått och nästan inget bloggande, skärpning!

Jag har varit rätt så upptagen med att hålla mig frisk och att plugga arslet av mig inför buddhism/hinduism provet i fredags då jag även fyllde 15 år.

På kvällen firades det med några kompisar och vi hade en mysig kväll där många känslor öppnades upp och delades. 

Jag tycker att det är viktigt att man snackar ut om sina problem och hur man mår med sina äkta vänner och delar lite tårar och skratt då och då. Jag som person är alltid glad att finnas till hjälp och det är en härlig kännsla när ens vänner ser upp till en och man kan känna deras tillit, mäktigt.

Jag har ju trots allt mitt motto "ett delat problem är ett halvt problem". Det känns lixom alltid lite bättre när man är fler om det.

På lördagen åkte jag till stinsen och umgicks med mitt voltige-lag och det var supermysigt och jag längtar till att börja träna med dem igen på måndagar! Sedan kom jag hem och firades av släkten och fick några fina presenter och vi hade det mysigt tilllsammans.

Idag har jag inte kommit så långt än men jag ska duscha och göra mig iordning för att åka till stallet.

Jag red min medryttarponny Ludde för första gången i onsdags. Det gick inte så jättebra men vi får öva, och träna,träna,träna. Idag är det inte lektion utan jag ska rida självständigt.

Ska bli bättre på att underhålla uppdateringen, kommer nåt inställt senare idag så håll utkik!